Tro - Hopp - Kärlek

En jultradition i Jakobstad

Storgatan 1926
Storgatan i Jakobstad vid jultiden 1929. Foto Jakobstads Atélier

Av Kristina Lundström - Björk 1977©

De flesta jakobstadsbor förknippar symbolerna tro, hopp och kärlek med julen och julfirandet, och associerar till de stora symboler som varje år hänger över Storgatan i staden.

Symbolerna kors, ankare och hjärta för tron, hoppet och kärleken finner man redan i Bibeln, bl.a. i Hebreerbrevet 6:19: "..i det hoppet hava vi ett fast själens ankare ... ". Symbolen är av religiös karaktär, men att den samtidigt har en allmän-etisk prägel kan förklara varför den blev populär, speciellt under 1600 talet. Man återfinner den utskuren i trä på möbler, i sigill osv.

På gratulationstavlor återfinner man också motivet. Dessa folkliga tavlor har gjorts och givits till namnsdagar, födelsedagar och till bröllop. Med dem har man också tillönskat framgång vid nyåret. I Finland är tavlorna kända främst i de finlandssvenska socknarna i de västra kusttrakterna.

När symbolen började betraktas som sjömanssymbol är svårt att fastställa, men att symbolen länge varit omtyckt bland sjömännen finns det många belägg för. Ofta fanns korset, ankaret och hjärtat utskurna eller målade på sjömanskistorna, och i konkurrens med skepp och kvinnor var symbolerna för tro, hopp och kärlek ett omtyckt motiv bland sjömän att låta tatuera in.

SYMBOLER ÖVER STORGATAN

Exakt när de första juldekorationerna hängdes upp över Storgatan i Jakobstad vet man inte, men första gången korset, ankaret och hjärtat lyste i Jakobstad var trollgen år 1913. Före det hade man inte lyckats forma ett hjärta av levande ljus, trots att tanken på de tre symbolerna säkert innan dess hade funnits. Föregångarna till dagens kors, ankare och hjärta var två kors och ett ankare mellan dem.

I tidningen Pedersöre nr 12 av år 1930 skriver signaturen S.E i en artikel kallad Julen i Trons, Hoppets och Kärlekens tecken "I början av 1800-talet minns en gammal Jakobstadsdam, att hon första gången såg de vackra juldekorationerna, som nu varje jul brinna på Storgatan. Det var då ett lysande rött ankare i torghörnet vid ervastska gården och två kors, ett vid blomströmska gården och ett vid malmska gården. Att symbolerna redan från början varit de tre nuvarande är inte otänkbart. I ovannämnda artikel står det nämligen: "År 1913 ersattes det södra julkorset mellan Schaumanska och Finneska gårdarna av ett i stil med korset och ankaret gående hjärta. Här påstås att i gamla tider ett hjärta skulle funnits men ersatts med ett kors. De stora gammalmodiga lyktorna voro alltför oviga att tvingas in i den runda hjärtformen. För de elektriska lamporna bereder det däremot ingen svårighet att bilda ett formfulländat hjärta."
Resonemanget ger vid handen att ifall hjärtat varit med från början, skulle det ha ersatts med ett kors redan före 1850.

Årtalet 1913 för hjärtats tillkomst, ev. återinförande, kan förklaras av att emblemen försågs med elektriskt ljus det året. Elektriciteten som kraft- och ljuskälla hade man redan under 1890 -talet installerat i Strengbergs tobaksfabrik, men till allmänhetens tjänst ställdes den först hösten 1901.

De lysande symbolernas betydelse då de tillkom förstås mot bakgrunden av att staden då var helt oupplyst efter mörkrets inbrott. På 1850 -talet väcktes förslag om införande av gatubelysning. Förslaget resulterade inte då i någonting, det var först 30 år senare de första gatlyktorna uppställdes i Jakobstad. De 21 gatulamporna var fördelade på långgatorna. Det var petroleumlyktor, uppsatta på ca 3 meter höga stolpar, som tändes av lykttändare vid skymningen och släcktes klockan 22.

Symbolerna hängdes upp på julaftonen och togs ner efter trettondagen. Numera tänds symbolerna redan 13 december, då stadens traditionella luciatåg drar fram. Julen 1973 utgjorde ett undantag på grund av energikrisen. Det året släcktes symbolerna redan den 28 december.

Tillverkningen och uppställandet av juldekorationerna bekostades fram till elektrifieringen av enskilda handelsmän längs Storgatan, men då det blev kostsamt för de enskilda husen, kunde det hända att symbolerna någon jul uteblev. Under krigstidens mörkläggning upphängdes naturligtvis inte heller de lysande symbolerna.

Åren 1906-07 försökte man ersätta transparangerna med en julgran på torget. Iden slog inte igenom då, men numera pryder en gran med elektriska ljus jultiden stadens torg.

Ofta hände det Också att dekorationerna brann upp då vinden fick dem i svajning och de levande ljuslågorna antände papperet i lyktorna. Ett annat öde symbolerna utsatts för är fullastade stockbilar som p.g.a. sin höjd dragit ner och förstört emblemen.

De tre emblemen består av ramar av trä utformade som respektive symbol, och Cylinderformade lyktor omslutna av ramarna. I varje lykta finns en glödlampa. Lyktorna görs numera av ett slags plast, som är hållbarare än papper, och inte lika eldfängt. Plast började man använda i mitten av 1960 -talet, före det användes vaxat papper till lyktorna. Det första materialet torde ha varit färgat silkespapper indränkt i linolja.

Varje symbol består av ca 40 lyktor, vilka i korsets sockel är gröna, alla övriga lyktor är röda. Symbolerna är ca 3 meter breda. Korset och ankaret är ca 4 meter höga, hjärtat ca 3 meter högt. Lyktorna är ca 30 cm höga och diametern varierar mellan 10 och 20 cm. Denna beskrivning gäller dagens symboler. Tidigare kunde Storleken variera från år till år, detta för att de förstördes så ofta och måste nytillverkas.

De gamla lyktorna beskrev A. Ahlström år 1941 så här: "Lyktorna bestodo av en trästomme med botten och ett hålförsett lock av tunna brädor sammanbundna med fyra hörnstolpar, på vilka det kulörta papperet fästes med lim eller klister. Papperet oljades för att bättre genomsläppa ljus, och på en sida av lyktan var nedre delen av pappret olimmad och kunde vikas upp, så att man hade möjlighet att tända ljuset i lyktan. För att hindra papperet att blåsa upp och luftdraget att släcka ljuset, var varje lykta ombunden med ett snöre. Det oaktat inträffade ofta att en eller flera lyktor slocknade under kvällens lopp, förrän ljuset brunnit ner. I långt högre grad än nu var man beroende av lugnt och vackert väder, ty de känsliga ljuslågorna slocknade lätt."

Symbolerna hängs över Storgatan med linor fästade vid husen. Korset hänger närmast kyrkan, ankaret i mitten invid torget, och hjärtat längst söderut mot Parentesen, stadens södra infart.

Till en början var det de enskilda handelshusen vid Storgatan som bekostade och lät tillverka emblemen. Då julen närmade sig ålåg det bodbetjänterna att som mellanarbete reparera juldekorationernas lyktor och tillverka nya, då det behövdes. Sedan staden övertog skötseln och bekostandet av symbolerna förvaras de i ett av stadens magasin vid Malmska gården, där också en snickarverkstad finns och reparationerna och den årliga översynen utförs.

En tradition har det i Jakobstad också blivit av symbolerna i miniatyrutförande, vilka är snart sagt var mans egendom. Miniatyrerna hänger i fönstren hos de flesta stadsbor, under samma tid av året som de stora symbolerna hänger över storgatan.

Omkring år 1930 upphängdes för första gången korset, ankaret och hjärtat vid infarten till Malmska sjukhuset i Jakobstad. Dessa emblem, ungefär hälften mindre än de vid Storgatan, hade tillverkats av maskinmästare Nygren, då anställd vid sjukhuset. Det var också sjukhuset som bekostade dem. Sjukhusets julemblem blev snabbt en länk i stadens tro, hopp och kärlek -tradition och de hängs fortfarande upp varje jul.

De privatägda miniatyrerna för bruk i hemmen tillkom vid samma tid som sjukhusets, d.v.s. omkring år 1930. Enligt uppgift ägdes de två första av konsul Erik Schauman och dåvarande överläkare Runar C. Öhman. Dessa två uppsättningar hade sannolikt tillverkats vid Dövstumskolan i Jakobstad där man vid denna tid tillverkade då för nejden typiska julstjärnorna. Dessa "Betlehemsstjärnor" var mångfärgade femuddiga stjärnor av papper, också de belysta från insidan.

Miniatyrerna blev snabbt mycket populära bland stadens invånare, och händiga personer började tillverka dem enligt egna metoder. Hur många som gjort egna miniatyrer, åt sig själva, för att ge bort i present eller för att saluföra, är omöjligt att utreda. Stadens affärer inom elbranschen, såg i miniatyrerna en vara som snabbt kunde bli en storsäljare före jul. Vid förfrågning år 1974 uppgav fyra affärer i Jakobstad att de säljer miniatyrer till jul. Priset var då 60-80 mark. Den affär som säljer de flesta uppsättningarna kors, ankare och hjärta har haft dem i sitt varusortiment över 20 år, och säljer numera omkring 200 per år, komplett med lampor installerade.

Vid alla affärer uppgav man att kunderna utgörs av stadsbor eller av folk från den omkringliggande landsbygden, vilka ofta berättar att de tänkt sända "Jakobstadssymbolerna" till släkt och vänner med rötter i Jakobstad. Människor utomlands utan förbindelser med någon stadsbo, kontaktar ibland direkt någon affär och ber dem sända julemblemen. Köpare av symbolerna finns i hela världen. Förfrågningar från Sovjetunionen, Australien och USA är faktiskt inte ovanliga. Blandindustrierna i Jakobstad är det numera rätt populärt att sända emblemen som julgåva till kunder på annan ort.

Alla de miniatyrer av Storgatans symboler som saluförs i staden tillverkas av privatpersoner som hemarbete. De flesta miniatyrer är 20-30 cm höga. De miniatyrer som tillverkas av Ruth och Runar Norrman görs av stansade pappskivor med kvadratiska hål. För en symbol görs två likadana pappskivor som fästes vid varandra med träribbor son spikas fast vid skivorna längs dess kanter. Längden av träribborna bestämmer då symbolernas bredd. Arbetet bekläds sedan med pergamentpapper som limmas fast. Papperet är rött, för korsets sockel grönt. Sist installeras i varje symbol en elektrisk glödlampa med en liten sockel som fästes upptill på symbolen.

En av de flitigaste tillverkarna, och en som började tillverka miniatyrer tidigt, är numera pensionerade överläraren Karl Lundqvist. Som slöjdlärare började han med att tillverka, eller låta tillverka, stjärnor i skolan. Till miniatyrerna skär han ut två figurer av tjockt papp till varje symbol, vilka fästes med 3-4 cm långa trästolpar som spikas fast. Så limmar han på s.k. stjärnpapper och fäster slutligen speciallampor med en ca 2 cm stor sockel vid varje miniatyr. I sin egen källare har han inrett en verkstad och själv förfärdigat speciella verktyg för tillverkningen av miniatyrerna. Numera tillverkar överläkare Lundqvist 4-5 uppsättningar per år, som beställningsarbete till bl.a. Stockholm och Helsingfors.

I Jakobstad hålls i arbetarinstitutets regi sedan år 1971 årligen en hobbykurs som leds av fru Aune Melarti. På denna krus är tillverkningen av tro, hopp och kärlek -symbolerna i miniatyr ett omtyckt inslag. På kurserna har elever under fyra år tillverkat sammanlagt ca 500 uppsättningar. Ide'n är fru Melartis, och förfarandet påminner om de ovan beskrivna metoderna. Symbolerna är 20-22 cm höga, 17-21 cm breda och tjockleken är 5,5 cm.

Svenskspråkiga barnträdgårdslärarseminariet finns i Jakobstad. Till den första barnträdgårdslärarkullens dimission väcktes tanken på en egen kursnål. Denna nål skulle symbolisera kursens motto. Man fastnade slutligen för förslaget kors, ankare och hjärta, som gavs av dåvarande stadsdirektör Paul Hallvar. Förslaget kunde omfattas av alla tack vare dess allmänetiska art, och man ansåg symbolen lämpa sig väl för seminariet för att den också var en känd symbol för staden. Korset i nålen saknar dock sockel. Nålen bärs nu av så gott som alla barnträdgårdslärare utbildade i Jakobstad.

Under julen har man alltid velat sprida ljus och dekorera på olika sätt. De förr annars mörka städerna upplystes av julkors stjärnor och lanternor. Stjärngossar gick från dörr till dörr med brinnande stjärnor och sjöng julsånger. Vid de större borgarhemmen satte man upp lanternor och femuddiga stjärnor.

I Sydösterbotten är den gamla seden att resa julkors på långa stänger karaktäristisk för julfirandet. I sin enklaste form består julkorset av en rak stång med några tallruskor fastbundna i toppen och med en tvärslå som armar. Oftast är julkorsen utrustade med ramarrangemang snedställda mot korsarmarna. Ramarna är utsnirklade och prydda med många småfigurer. Ramen runt korset kan vara kvadratisk eller cirkelrund. Den sydösterbottniska traditionen kan ha sitt ursprung i katolsk tid i vårt land. Förebild till dessa kors kan ha varit de smidesjärnkors, som många äldre kyrkor bär som takdekoration.

Tidigare var julkorsen utrustade med några få ljuspunkter, eller bara med en. I och med elektrifieringen utökades ljuspunkterna. Under senare år har julkorsen haft konkurrens av granar med elektriska lampor, som reses ute på gårdarna, men i stället har miniatyrkors för inomhusbruk blivit en allt vanligare juldekoration. Julkorsens utseende varierar från kommun till kommun, ofta också från by till by.

Stjärnor hör intimt ihop med julfirandet överallt, men en stjärna, fortfarande typisk för en viss bygd är den i Nykarleby. Den traditionella Nykarleby - stjärnan är sex - eller sju - uddig och har ibland tofsar i uddspetsarna. Stjärnan har en ram av trä och är överklädd med silkespapper i olika färger. Färgerna i de olika sektionerna är gult, blått, rött och grönt. Ursprungligen hissades stjärnan upp i en stång som skulle vara omvirad med girlander av granris. Numera ser man ofta stjärnan upphissad i en flaggstång eller lysande i ett fönster. Nykarlebystjärnan kan inte köpas i handeln, utan den specialtillverkas av folk från nejden, som av tradition känner till den rätta utformningen. "I staden tände sig efterhand stjerna vid stjerna. Den gamla seden tycker jag mycket om. Torde vara en symbol af stjerna öfver Betlehem den natten då frälsaren föddes." Skrev Z. Topelius i en skildring av julaftonen.

Orsakerna till att korset, ankaret och hjärtat kom att bli julsymboler för just Jakobstad kan vara många. Det religiösa i symboliken bör ej överskattas, trots att symbolerna hängs upp till en av kyrkoårets största högtider, och trots att den religiösa jordmånen i staden alltid varit god. En annan tanke är den att symbolerna kom sjöledes, d.v.s. med de i staden bofasta sjömännen. Sedan gammalt har Jakobstad varit en sjöfartsstad, och symbolerna associeras som bekant till sjömansyrket. Detta påstående kan naturligtvis diskuteras, men trots att följande ord, som skrevs redan 1930 låter aningen utsvävande, för att inte säga romantiska, ligger det måhända något bakom dem:
"Att man i sjö- och stapelstaden Jakobstad ville uppsätta ett hoppets ankare är ju naturligt. Huru mången son av vår stad var ej ute på villande hav! Huru gärna ville man ej att hans ankargrund skulle vara säker, hans hopp fast."

<<< Återgå till sida 1


Det tekniska och grafiska på denna sida hafver till eder tillverkats af eder tjänare:
SGB ©-96